forkicks

Jag har gått och blivit precis som mina föräldrar och dessutom är det just de egenskaper de smittat mig med som jag får skäll för att jag har. Klaustrofobin kryper upp och ner på väggarna. Jag vill bort härifrån, jag vill bo och sköta mitt eget. Slippa dras med saker som försvinner eller ett ständigt, ohälsosamt sparande. Jag hatar det så mycket att det får mig att gråta. Det som egentligen är min natur blir i obalans. Frustrationen är just nu kolossal. "Men Agnes, du kan ju bo hemma och studera, det blir ju billigare", fuck that. Så fort jag får chansen skaffar jag eget. Inte för att jag inte tycker om mina föräldrar (så ofta som man ska komma överens) eller vill bo hemma utan för att det funkar inte för mig. Fixar inte allting som jag vill ändra på som inte kan ändras på. Att inte ha någon talan gör mig rebellisk, sur och pms:ig. Visst hade jag längtat efter hemmalagad mat och ständigt sällskap någon gång i bland men nej, låt mig vara för ett tag. Låt mig vara, inte 'va' utan vara mig, det som ska vara min natur.