forkicks

"hur fan kunde du? vafan har du gjort? jag vill aldrig, någonsin, se dig igen"

jag läser artikeln med intresserade ögon, ledsna och rädda ögon. ingenting kommer att ändra på det, hur bra hon än blir och hur mycket hon än vill bli bättre. inte i mina ögon. den här mannen satt vid en dator i korridoren och letade efter en bil som han sedan körde killarna i klassen med från idrotten tillbaka till skolan. den här mannen har/hade mitt mobilnummer i sin telefon. jag har varit själv med honom, rört vid honom och pratat med honom. absurt. jag vill att han ska sitta och ruttna i fängelset. inte bara för vad han gjorde mot emma och hennes familj, utan vad han har gjort mot alla oss andra som trodde att vi kände honom. jag skäms, blir rädd och äcklad när jag tittar på klassfotot från 2an. Han står precis bredvid mig, inte en person emellan. ibland tror jag att jag ser honom på stan. ibland tror jag att han kommer att lyckas fly. med hjälp från sina kompisar, för han lär ju fortfarande ha några, någon. vad ska jag säga till mina barn och barnbarn, kan man säga "ja, när jag var 17-18 var det en kille i min klass som nästan mördade sin flickvän. han fick 12 års fängelse"?

vilken jävla tur att emma mår bättre.

fadi, casper, vad ska jag kalla dig?